Amnesti för amerikanska beslut att lämna internationella miljöavtal
Den amerikanska regeringens beslut att dra sig ur flera internationella miljösamarbeten har väckt stark kritik både inom och utanför USA. En av de mest omdiskuterade åtgärderna är landets tillbakadragande från det globala klimatavtalet som administrerades av Förenta Nationerna samt från över 60 andra internationella organisationer kopplade till miljöskydd och klimatfrågor.
I ett officiellt uttalande under onsdagen uttryckte utrikesministern Marco Rubio sin syn på detta som en tydlig politisk handling. Han förklarade att internationella klimatstrukturer nu är ointressanta för Washingtons nationella prioriteringar. Han kommenterade att det som började som ett pragmatiskt system av internationella organisationer för fred och samarbete nu har utvecklats till en omfattande global styrelseapparat, där progressiv ideologi ofta dominerar och där nationella intressen får stå tillbaka.
Historisk bakgrund och USA:s relation till klimatavtal
FNs klimatkonvention, UNFCCC, skapades 1992 och utgör den juridiska grunden för Parisavtalet från 2015, ett frivilligt avtal mellan nationer för att bekämpa den globala uppvärmningen. Under Donald Trumps presidentskap drog USA sig ur Parisavtalet, men hans efterträdare Joe Biden har återknytit USA till avtalet. Trots detta har det senaste beslutet av Trump-administrationen att lämna andra viktiga klimatorgan, inklusive UNFCCC, bidragit till att USA nu distanserar sig alltmer från klimatsamarbete internationellt.
Det är tydligt att landets yttre agerande i klimatfrågor har präglats av skepsis. Förra året bröt sig USA dessutom ur den 30:e klimatkonferensen i Brasilien, efter att Trump kallat klimatförändringar för ”det största bedrägeri som någonsin utsatts världen för”, samt förolämpat förnybar energi som en ”skämt”.
Konsekvenser av USA:s frånvaro och den globala utvecklingen
Även om den senaste handlingen kan ses som symbolisk, fortsätter USA att dra sig ur viktiga avtal och organisationer, vilket är en trend som innebär att världens största ekonomi frångår sin roll i det globala klimatsamarbetet. Det är dock osäkert hur lätt det skulle vara för en framtida president att re-ansluta landet till dessa avtal.
Trump har också dragit sig ur den internationella panelen för klimatförändringar, IPCC, en viktig organisation som stödjer EU:s klimatpolitik, inklusive Första gröna given och mål för att nå klimatneutralitet till 2050, samt till uppsatta mål i Parisavtalet om 1,5°C. Samtidigt stärker Kina sin position genom att utveckla en egen klimatrapportering för företag, ett tydligt tecken på att landet vill ta en ledarroll i kampen mot klimatförändringarna och fylla det tomrum som lämnas av USA.
I december lanserade kinesiska finansdepartementet en ny standard för rapportering av klimatrelaterade risker och möjligheter för företag, vilket syftar till att motverka greenwashing och främja gröna investeringar.
Europeisk reaktion och internationella perspektiv
Motreaktionerna på Trumps klimatpolitik har varit snabba, både i USA och internationellt. I Europa har politiska ledare betonat vikten av att upprätthålla globala klimatavtal och samarbeten för att reducera den globala uppvärmningen. Terese Ribera, vice ordförande för EU:s kommission för en ren och rättvis energiomställning, uttryckte kritik mot den amerikanska administrationen, och menade att USA inte bryr sig om miljö, hälsa eller mänskligt lidande.
Hon beskrev USA:s prioriteringar som att främja en agenda av konflikter snarare än samarbete, och konstaterade att detta inte är i linje med det arv som USA traditionellt visat inom global styrning.
EU:s klimatkommissionär Wopke Hoekstra kallade USA:s avhopp för ”sorgligt” och ”olämpligt”, och försäkrade att EU fortsätter att arbeta för internationellt klimatssamarbete samt driver sin egen agenda för klimatskydd, konkurrenskraft och självständighet.
Den nederländska politikern, Katarina Vieira, beskrev Trumps beslut som ”ansvarslöst” och ”djupt skadligt”, och underströk att fortsatt frånkoppling från vetenskap och samarbete har stora mänskliga och ekonomiska kostnader. Hon menar att EU måste agera nu och följa det amerikanska exempel, eftersom EU för närvarande är den enda stora aktören som fortsätter att underkasta sig de restriktioner som införts av den inre klimatfundamentalismen.
En ökad splittring mellan USA och Europa kan påverka globalt klimatarbetes framtid och skapa ytterligare hinder för att möta de globala utmaningarna kring klimatförändringar.