EU:s nya försvarsstrategi och de hotande utmaningarna
Med stigande spänningar vid Europas gränser har den Europeiska unionen (EU) uttryckt att dess nyligen införda försvarsåtgärder är avsedda att möta hot från Ryssland och andra potentiella fiender fram till år 2030. Men frågan är, är detta ett verkligt steg framåt? Och är den europeiska befolkningen beredd att delta i ett militärt försvar om situationen kräver det?
Den fullskaliga invasionen av Ukraina av Ryssland, kombinerat med ständig strategisk press från USA, har lämnat EU i en position där de måste ompröva sin egen försvarsförmåga. Situationen är allvarlig eftersom kriget i Ukraina fortsätter utan ett tydligt slut i sikte. Samtidigt är tilliten låg, då Europa upplevs som sårbart både militärt och diplomatiskt, vilket försvårar förberedelserna för potentiella konflikter.
Huvudprioriteringen för Europa är att skydda sina egna gränser samtidigt som de stöder Ukraina. I december förra året godkände EU:s ledare ett lån på 90 miljarder euro för Ukraina, medan EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i oktober presenterade nya försvarsinitiativ. Dessa ses som steg för att stärka Europas avskräckningsförmåga mot Ryssland och andra fiender fram till 2030.
Ytterligare intensifierat av de spända relationerna, deklarerade Vladimir Putin den 2 december att Ryssland är berett att slåss vid behov och att de inte skulle lämna någon att förhandla med. NATO:s generalsekreterare, Jens Stoltenberg, varnade för att ”ryssarna riktar sig mot oss nästa” och pekade på en möjlig attack mot alliansen inom de kommande fem åren.
Den amerikanska strategin för nationell säkerhet kritiserade Europas försvarspolitik och betecknade den som bristfällig. Försvarsministern i Tyskland, Boris Pistorius, uttryckte en liknande oro i november, och sade att ”vi redan hade vår sista sommar av fred”.
Hur förberedd är den europeiska befolkningen?
En aktuell undersökning från Euronews visar att det råder stor tvekan bland européer om de är villiga att försvara Europas gränser i ett krigsscenario. Av över 9 950 respondenter svarade 75 % att de inte är beredda att ta till vapen, medan 19 % sade sig vara villiga att kämpa, och 8 % var osäkra. Detta speglar en osäkerhet kring både personlig beredskap och landets förmåga att hantera ett potentiellt krig.
En annan undersökning från YouGov visar att hotet från Ryssland ses som en av de mest allvarliga riskerna i Europa. Det är särskilt tydligt i Polen, Litauen och Danmark, där en majoritet av befolkningen är övertygad om att ett ryskt angrepp är sannolikt.
De baltiska länderna – Litauen, Estland och Lettland – har dock tagit ledningen för att förbättra försvaret. Dessa stater har skäl att agera eftersom de gränsar till Ryssland och Belarus, samt delar över tusen kilometer gräns.
Litauen har börjat bygga så kallade ”drönermurar” och samarbetar med Lettland för att återställa våtmarker som fungerar som naturliga försvarslinjer. Båda länderna har också inlett nationella medvetandekampanjer, övat i resilience och televiserat krisövningar för att förbereda medborgarna mentalt för potentiella konflikter.
På liknande sätt har Finland och Estland skickat ut informationsbroschyrer om hur man ska agera vid krig, inklusive vad man bör packa, hur sirener fungerar och vilka steg man ska ta i händelse av evakueringar eller strömavbrott. Sverige har planerat att skicka ut moderniserade informationsbroschyrer till alla hushåll och har integrerat försvaret i skolundervisningen, exempelvis med en specialkurs i nationellt försvar för gymnasieelever 2023.
Intresset och frågorna kring försvar och krisberedskap har ökat bland civila i hela Europa, inklusive i länder nära Ryssland. Google-sökningar visar en tydlig ökning av frågor som ”vad packar man för krig eller evakuering?” och ”var är närmaste bombskydd?” under de senaste åren, med ett särskilt skifte år 2025.
Vad gör EU för att stärka sina försvarssystem?
För att möta den ökade hotbilden har EU börjat utveckla en rad initiativ för att förbättra sin försvarskapacitet. Budgetarna för försvar har stigit kraftigt, med över 300 miljarder euro planerade för 2024. Den 1 juli i år presenterades en omfattande plan för EU:s finansiering för åren 2028–2034, där Ursula von der Leyen tillkännagav en tilldelning av ytterligare 131 miljarder euro till luftfart och försvar – fem gånger mer än tidigare.
Planen ”Readiness 2030”, som har godkänts av samtliga 27 medlemsländer, utgör ett strategiskt ramverk för att stärka Europas försvar. Målet är att snabbare kunna flytta trupper och militär utrustning inom EU:s gränser, både under fredstid och i nödsituationer, genom att eliminera byråkratiska hinder och skapa en ”Militära Schengen.”
EU planerar att bygga ett nätverk av militära mobilitetkorridorer, inklusive förbättrade vägar, järnvägar och hamnar inriktade på att hantera tungt militärtransport. Cirka 500 kritiska infrastrukturpunkter ska moderniseras för att klara tungt fordon och logistikkrav. Dessutom vill man standardisera utrustning och logistiska rutiner för att öka interoperabiliteten mellan medlemsländernas militära styrkor.
De beräknade kostnaderna för dessa åtgärder är mellan 70 och 100 miljarder euro, med finansiering via nationella budgetar och EU:s program, som Connecting Europe Facility. För att underlätta detta har EU:s kommission tagit fram nya finansiella instrument, bland annat ReArm Europe, lanserat 2025, som är en samordningsplattform för att snabba på försvarssamordning och industriell kapacitet.
ReArm Europe inkluderar även andra mekanismer såsom EDIP (European Defence Industry Programme) och SAFE (Strategic Armament Financing Envelope). Dessa verktyg stödjer direkt finansiering för gemensamma forsknings- och utvecklingsprojekt samt möjliggör snabbare, gemensam finansiering av stora vapeninköp.
Detta syftar till att skapa en förenad europeisk försvarskapacitet, minska beroendet av icke-europeiska leverantörer och främja en sammanhållen industriell utveckling.
Varför vill USA stärka Europas försvar?
Den amerikanska strategin under Trump-administrationen, offentliggjord i december förra året, väckte spänningar mellan Europa och USA. Dokumentet beskrev EU som en svag partner och betonade ett ”America First”-perspektiv, med fokus på att få Europa att bidra mer till NATO:s försvar.
Redan efter 1945 byggde USA ett omfattande nätverk av universitet, tankesmedjor och militära organisationer för att knyta strategier och policyer samman. EU:s strategiska planering är, i kontrast, mer splittrad av nationella intressen och mindre integrerad i gemensamma beslutsprocesser.
Washington förväntar sig att Europa tar ett större ansvar för NATO:s konventionella förmåga, inklusive underrättelse- och robottjänster, till 2027 – ett mål som många europeiska diplomater anser vara orealistiskt. Samtidigt har NATO:s toppmöte 2025 i Haag beslutat att medlemsländerna ska investera 5 % av sin BNP i försvar varje år fram till 2035. Flera europeiska länder ligger fortfarande under detta mål.
Frågan kvarstår om Europa kan fortsätta att fungera som en jämnpartner till USA. Den amerikanska strategin kritiserar även Europas migrationspolitik, födelsetal, yttrandefrihet och hur man stödjer Ukraina. Samtidigt signalerar dokumentet att USA vill få ett slut på kriget i Ukraina och normalisera relationerna med Ryssland, för att reetablera ”strategisk stabilitet”.
Trots att Ryssland inte explicit kallas en framtida allierad, ses inte landet längre som en tydlig fiende i den amerikanska strategin.
Det transatlantiska avståndet och framtidsperspektiv
Offentliga europeiska figurer, som EU-kommissionären Valdis Dombrovskis, har snabbt reagerat mot USAs bedömning. Dombrovskis menade att EU bör visa tydligare handlingskraft. Tillsammans med EU:s rådspresident, António Costa, och utrikespolitiska chefen, Kaja Kallas, avfärdade de USAs varningar angående Europas påstådda tillbakagång och insisterade på att varje medlemsland bör värna sina egna politiska val.
Detta visar på en växande skiljelinje mellan Europa och USA kring synen på Rysslands roll i Ukraina och den gemensamma försvarspolitiken. Den transatlantiska relationen befinner sig just nu i en kritisk fas där egna intressen och strategier står i fokus.
En brådskande tidsram för Europas försvarsutveckling
Trots att Europa aktivt rustar upp är det tydligt att politisk ettighet inte är tillräckligt. Experter varnar för att strukturella hinder, som regelverk och fragmentering av den europeiska försvarsindustrin, fördröjer utvecklingen. Enligt Thomas Regnier, talesperson för EU:s försvarsbransch, är det avgörande att snabbare få bort dessas flaskhalsar för att kunna möta hoten.
EU:s pågående reformer syftar till att förbättra samordningen och minska beroendet av externa leverantörer. Framöver gäller det att modernisera industriella kedjor, effektivisera gemensamma inköp och skapa interoperabla system för att bygga en starkare europeisk försvarsallians. I detta arbetet är tidsfaktorn avgörande. Från nu till 2030 måste Europa inte bara öka sin försvarskapacitet, utan också kunna agera snabbt och enat för att möta de utmaningar som framtiden för med sig.