Inledning: En komplex geopolitisk plats
Grönland förblir en plats av intresse för många internationella aktörer, trots dess geografiska isolering. En resa till Nuuk, som en gång tog tio timmar från Köpenhamn inklusive oväntade fördröjningar orsakade av väder, visar hur svårt det är att nå ön. Trots dess närhet till Norge och Kanada framstår Grönland fortfarande som en svåråtkomlig och mystisk region, något som inte har förändrats särskilt mycket sedan 1970-talet. I en värld som idag präglas av USA:s president Donald Trump och nya säkerhetspolitiska utmaningar, krävs att NATO inte bara bevakar sin östra flank utan även sin västra kanter. Denna nya geopolitik står i fokus för aktuella diskussioner om hur världen, inklusive EU, bör agera när det gäller Grönland.
Den nuvarande krisens natur och utmaningar för EU
Häri ligger en tydlig dilemmasituation för EU: att antingen överbelasta sitt inflytande eller att ge efter. Situationen har formats av NATO och är en konflikt mellan medlemsländer, vilket gör den till en europeisk, men också en existentiell, fråga. Det är inte läge för tomma ord som ”djup oro” eller alarmistiska uttalanden. Istället måste Europa fokusera på förutseende, beredskap och konkreta åtgärder. Att förbereda sig för tre olika scenarier och dra svåra, långsiktiga slutsatser är avgörande för att hantera dessa hot som kan utvecklas snabbt.
Det möjliga samarbetet mellan USA och Grönland
Det optimala skulle vara ett samarbete. Under normala förhållanden går det att tillmötesgå amerikanska intressen oavsett Grönlands territoriella status. De tre försvarstraktaterna — inklusive den omdebatterade Greenlанд-traktaten från 1941, den s.k. 1951-överenskommelsen som fortfarande är giltig och NATO-kompatibel, samt dess modifiering från 2004 — ger en flexibel grund för djupare samarbete och för att utöka de amerikanska militärbasernas rättigheter i området. Dessutom kan den amerikanska militära närvaron utökas inom dessa ramar, liksom stärka samarbetet inom NATO i Arktis, som nyligen understrukits av de nordiska utrikesministrarna.
Ekonomiskt samarbete är också en möjlig väg, särskilt eftersom Grönland inte är medlem i EU. Men sådana samarbeten kräver att USA erkänner dansk suveränitet och Grönlands rätt till självbestämmande. Med tanke på Trumps bristande pålitlighet är det riskabelt att utöka den amerikanska närvaron utan formellt erkännande av dansk kontroll och grönländska rättigheter. En ökad amerikansk militärnärvaro kan annars tolkas som ett förspel till framtida kontrollskiften, vilket kan skapa en fälla.
Jag tvivlar på att den nuvarande amerikanska administrationen önskar ett verkligt samarbete. Det verkar snarare som att USA strävar efter att ta full kontroll och äga området.
Scenario: Grönländsk självständighet
Att göra Grönland till en självständig stat är en möjlig och legitimerad väg enligt den självstyrelag som trädde i kraft 2009. Flera amerikanska tjänstemän och affärsintressen har visat intresse för att underlätta självständigheten och skapa nära relationer, liknande den som Marshallöarna har idag. Men detta kräver att processen inte är snabb och att den sker i en förhandling mellan Danmark och Grönland. Detta måste försäkras via en överenskommelse mellan de två regeringskanslierna, godkänd av Grönlands parlament och i en folkomröstning.
För att denna väg ska vara möjlig måste två grundläggande villkor vara uppfyllda:
- Att den amerikanska administrationen slutar hota med militär makt, då hot om våld är olagliga enligt internationell rätt och förhandlingar under hot är oacceptabla.
- Att ingen propaganda eller desinformation används för att påverka processen. EU bör redan nu inleda strategiska motåtgärder mot desinformation och externa påtryckningar, särskilt via sociala medier.
Endast under dessa förutsättningar kan självständighetsprocessen bli en realistisk väg med den nuvarande amerikanska administrationen.
Det finns dock en tidsmässig begränsning, då förhandlingar om självständighet kan ta lång tid och den politiska situationen i USA kan förändras. En tredje, mer konfrontatorisk väg kan därmed locka i Washington: en oväntad kontrollövertagelse.
Den mest sannolika formen skulle vara ett odramatiskt omedelbart genomförande — ett så kallat fait accompli — vilket skulle innebära en snabb ökning av amerikanska truppstyrkor på exempelvis Pituffik-området från dagens cirka 150 soldater.
EU:s förberedelser för en eventuell militär kris
För att möta en sådan kris bör europeiska, inklusive danska, styrkor placeras i Grönland i förväg för att minska risken för oförutsedda fakta på plats. En tydlighet om vilka konsekvenser ett militärt angrepp skulle medföra är avgörande. En konflikt mellan USA och EU är oönskad, men en militär aktion mot Europa skulle få förödande påverkan på försvarssamarbeten och tilltron till USA globalt, inte bara för en administration utan för hela landet.
Det är nödvändigt att Europeiska unionen förbereder sig genom att skapa alternativa strategier för att minska beroendet av strategiska teknologi- och marknadsfunktioner. Det innebär snabba beslut för att utveckla en strategisk ledningsenhet för försvarsfrågor, exempelvis en Europeisk säkerhetsråd-K, som kan samordna beslut för att agera i en krissituation.
Parallellt bör Europeiska unionen fortsätta samarbeta med Washington, men inte förlita sig på att alltid vara beroende av USA:s nycker. En starkare europeisk förmåga och mer självständiga beslut kommer att förbättra EU:s möjligheter att säkerställa sin säkerhet och att kunna sova lugnt om natten.
Slutsats
Slutsatsen är att det är avgörande för EU att vara berett på flera möjliga scenarier kring Grönland. Samarbete, självständighet eller konfrontation — varje scenario kräver noggrann planering och snabba åtgärder för att minimera risker och behålla stabiliteten i regionen.