Bakgrund och situation vid medlemskapet 1986
Den dag Spanien och Portugal anslöt sig till vad som då var Europeiska ekonomiska gemenskapen år 1986, var det få som kunde förutspå den framtida riktningen för de båda länderna. Båda nationerna hade nyligen genomgått svåra perioder efter decennier av diktaturstyre. I Spanien hade den fascistiske diktatorn Francisco Franco avlidit för elva år sedan, medan den portugisiska revolutionen med nejlikor, från 1974, fortfarande var färskt i minnet.
Ekonomin i Spanien var i djup kris. Bruttonationalprodukten låg knappt på 226 miljarder euro, arbetslösheten var över 21 procent och mer än två miljoner personer stod utan jobb. Åren innan hade inflationen legat på nära 20 procent. Landet bearbetade fortfarande efterverkningarna av oljekrisen 1973 och en politisk övergång som hade krävt mycket av landets energi.
Även Portugal hade det tufft. Efter nästan femtio år under António de Oliveira Salazars regime låg landets ekonomi bland de minst utvecklade i västra Europa, med en BNP som bara nådde ungefär 60 procent av den europeiska genomsnittet. Landets koloniala imperium hade förlorats, vilket lämnat Portugal utan skyddade marknader och de kapitalresurser som tidigare hade drivit dess handelsbourgeoisie för generationer.
Gemensamma utmaningar och historiska förhållanden
Trots dessa faktorer delade de två länderna en annan gemensam egenskap: i decennier hade de stöttat varandra. Regimerna i Spanien och Portugal hade samarbetat på internationella arenor, men dessa band var begränsade. Både Spanien och Portugal såg i EU en möjlig väg ut ur den ekonomiska och politiska isoleringen, även om misstron och okunskapen präglade deras bilaterala relationer.
Det långa steget framåt
Fyra decennier senare ser situationen annorlunda ut. Spanien avslutade 2025 med en BNP som närmade sig 1,5 biljoner euro, vilket innebär en ökning med sex gånger jämfört med 1986. Landet har gått från att vara en utvecklingsnation till att vara Europas fjärde största ekonomi. Arbetslösheten, som länge varit ett problem, har minskat till omkring 11 procent, även om den fortfarande innebär betydande utmaningar.
Denna tillväxt har till stor del varit möjlig tack vare eleganta finansieringsprogram från EU. Sedan medlemskapet har Spanien fått mer än 185 miljarder euro, vilka främst har använts till väginfrastruktur, modernisering av landsbygden, sysselsättningsprogram och innovationsstöd. Utan dessa medel skulle konvergensen med Europa ha gått mycket långsammare och varit mer smärtsam.
Portugal har genomgått en liknande utveckling. Under de första två decennierna efter EU-inträdet fördubblades landets BNP i reala termer, med tillväxttakten kring 6 procent årligen fram till början av 2000-talet, vilket överträffade den genomsnittliga europeiska tillväxten. Köpkraften för en genomsnittlig portugis gick från 50 procent av EEC:s genomsnitt 1986 till närmare 75 procent av dagens EU-genomsnitt.
Strukturfonder har möjliggjort modernisering av infrastrukturen, inklusive nya motorvägar, förbättrade vägar, hamnar, flygplatser, samt elektrifiering och utbyggnad av grundläggande sanitet och yrkesutbildning. Nästan 200 000 portugisiska jordbrukare får i dag direkt stöd från EU:s jordbrukspolitik, medan Portugal totalt har mottagit över 100 miljarder euro för väginfrastruktur, sanitet, utbildning och administrativ modernisering.
Utmaningar och förändrade livsvillkor
Men det har inte bara handlat om ekonomi. Den fria rörligheten inom Schengen-området har förändrat många människors liv. Sedan starten har 1,6 miljoner spanska medborgare deltagit i Erasmus-programmet för utbildningsutbyte. I Portugal har över 55 000 universitetsstudenter studerat utomlands tack vare samma program under de senaste åren. Resor, studier och arbete i andra europeiska länder är numera vardag för många.
Övergången till euron, som infördes som valuta 1999 och blev officiell 2002, var ett annat steg framåt för båda länderna och har underlättat handeln och den ekonomiska integrationen.
Återstående utmaningar och framtidsutmaningar
Trots framgångarna har utmaningarna fortsatt. Den finansiella krisen 2008 drabbade Spanien och Portugal hårt. I Spanien steg arbetslösheten till 27 procent 2013, och Portugal tvingades söka nödlån. Åtgärder som sociala nedskärningar och åtstramningspolitik har lämnat djupa ärr. EnligtSpanien är innevarande statsminister Pedro Sánchez, har ett starkt och demokratiskt Spanien stor betydelse för EU:s framtid. Utrikesministern Jose Manuel Albares underströk att både landet och unionen måste fortsätta att möta dessa utmaningar.
I dag har båda länderna fortfarande strukturella problem. Spaniens produktivitet ligger fortfarande under exempelvis Tysklands och Frankrikes nivå. Portugal har en av världens lägsta födelsetal, vilket hotar den framtida tillväxten. Trots att stödet för EU är högt—73 procent av spanjorerna och 91 procent av portugiserna ser medlemskapet positivt—står unionen inför utmaningar som kan ifrågasätta dess nuvarande modell.
Under 40-årsminnet av EU:s inträdesavtal i juni betonade Portugals statsminister Luís Montenegro att EU-integration har förändrat landet på ett oåterkalleligt sätt, ge-nomgåendet av detta har möjliggjort ekonomiska, sociala och demokratiska reformer. Han betonade också att EU-inträdet är en strategisk gemenskaplig investering för att främja tillväxt och sammanhållning.
På samma dag skrev både statsministern och presidenten under Lissabonförklaringen, vilken bekräftar Portugals starka vilja att försvara, utveckla och stärka det europeiska projektet. Målet är en tryggare, rättvisare, mer innovativ och framgångsrik union som främjar social och ekonomisk utveckling för alla medborgare.