EU:s luftpassagerares rättigheter: Oenighet och krav på utvärdering

Motstånd från branschen och konsumentgrupper

Europeiska unionens lagstiftning om luftpassagerares rättigheter är fortfarande i ett tillstånd av osäkerhet, trots att mer än ett decennium har gått sedan vissa förslag först presenterades. Enighet mellan konsumentskyddsorganisationer, den europeiska flygindustrin och medlemsstater är fortfarande utebli, vilket har lämnat regleringsramarna inför ett slags legislativt dödläge.

Det har nu blivit tydligt att missnöjet med den nuvarande utkastet till lagtext har vuxit, vilket har fått industrin att kräva en paus i förhandlingarna. Enligt ett brev som skickades på tisdag till EU:s transportministrar, på uppdrag av flygbolagsbranschen, krävs en trevikelös halvtidsuppskov tills en omfattande konsekvensanalys av de föreslagna åtgärderna har genomförts.

Politisk oro och ekonomiska konsekvenser

EU:s råd för transport har varnat för att om ingen lösning hittas kan ärendet hamna i en förlikning. En gemensam rapport från organisationerna Airlines for Europe, European Regions Airline Association och International Air Transport Association indikerar att det nuvarande utkastet till lagtext kan leda till en ökning av sektorns totala årskostnader med minst 40 procent.

De varnade för att detta skulle leda till betydande konsekvenser, bland annat att flygbolag skulle tvingas balansera ökade utgifter genom högre biljettpriser, och att vissa flyglinjer kan bli olönsamma att flyga på.

Förändringar kring ersättningsbelopp och väntetider

En av de mest aktuella frågorna gäller nivåerna för ersättning vid förseningar och inställda flyg. Nuvarande regler ger europeiska resenärer rätt till mellan 250 och 600 euro i kompensation vid inställda flyg eller förseningar över tre timmar. Under det nya förslaget skulle beloppen öka till mellan 300 och 600 euro beroende på flygsträckans längd.

Flygbolagen förespråkar dock att gränsen för ersättning ska skjutas upp till fem timmar. Samtidigt undersöker EU-kommissionen möjligheten att behålla tre timmars gräns men minska ersättningsbeloppen. Vissa transportministrar anser dock att tre timmars gränsen fortfarande är för låg, och konsumentgrupper varnar för att en höjning skulle utesluta majoriteten av resenärerna från rätt till ersättning.

Enligt Steven Berger, jurist vid European Consumer Organisation (BEUC), är den genomsnittliga förseningstiden mellan två och fyra timmar. Han påpekar att om gränsen för ersättning höjs till fyra timmar, kan 60 procent av passagerarna förlora sin rätt till kompensation.

Behörighet och implementering av förslagen

För att nya regler ska träda i kraft krävs godkännande från EU:s medlemsstater, Europaparlamentet och EU-kommissionen. Trots nära samarbete mellan ledamöterna och konsumentorganisationerna krävs en kvalificerad majoritet i rådet för att kunna inleda förhandlingar med de övriga institutionerna.

Just nu är det oklart om medlemsstaterna kan enas om omfattningen och gränserna för vissa skyddsåtgärder, inklusive ersättning för flygförseningar och att ta med handbagage i den grundläggande biljettpriset. BEUC kräver också ett totalt förbud mot nekande av incheckning (no-show) samt införande av förifyllda formulär för återbetalning och ersättning vid störningar i resor.

Berger tillägger att endast omkring en tredjedel av de berättigade konsumenterna för närvarande får den ersättning de har rätt till, och att dessa åtgärder skulle kunna förbättra efterlevnaden av regler och motverka skadliga affärsmodeller hos claims-företag och vissa flygbolag.

Förhandlingar och framtidsutsikter

Dialogen mellan EU:s råd, parlament och kommission kommer att fortsätta på måndag. Danmarks ordförandeskap, som för närvarande leder rådet, har bett medlemsstaterna att vara pragmatiska. Just nu är processen inne i andra läsningen av ändringsförslagen, och avsaknaden av en gemensam position kan försvåra fortsatt förhandling.

En EU-diplomat meddelar att måndagens samtal förväntas bli utmanande, med stark motstånd från alla parter. Enligt denne är förhandlingarna inte längre om att hitta gemensam mark för parlamentet och rådet, utan mycket handlar om att hantera de olika intressena och ståndpunkterna.