Fördjupad översikt av EU:s klimatpolitik
En ny lag inom Europeiska unionen har godkänts av lagstiftare, där ett mål för utsläppsreducering på 90 % fram till 2040 fastställs. Detta beslut innebär att den kontroversiella politiska debatten kring EU:s gröna omställning har avslutats. Trots detta har införandet av en koldioxidskatt på byggnadssektorn och vägtransport fördröjts till 2028, ett år efter den ursprungliga förslaget från Europeiska kommissionen.
Med den nya lagstiftningen väntas hushåll och företag som använder fossila bränslen för uppvärmning och transporter möta högre kostnader när den reviderade versionen av EU:s utsläppshandelssystem (EU ETS) träder i kraft fullt ut. Under den nya modellen kommer det vara bränslelager och leverantörer snarare än end consumers, som hushåll eller bilägare, som ska övervaka och rapportera sina utsläpp.
Europeiska kommissionen menar att de prissättningar som sker via koldioxidmarknaden kommer att stimulera till investeringar i renoveringar av byggnader och mer klimatsmarta transportalternativ. Kritikerna varnar dock för att detta kan leda till att energipriset för konsumenterna höjs ytterligare, då leverantörerna kan välja att skjuta över kostnaderna på kunderna.
Nästa steg för inverkan och samhällelig påverkan
Forskare vid Delft tekniska universitet i Nederländerna har analyserat effekterna av de kommande prisökningarna på utsläpp från byggnader och vägtransport. Enligt deras beräkningar kan detta leda till att tiotusentals fler hushåll hamnar i energifattigdom till år 2030. Vare sig det gäller att säkra en rättvis övergång eller att skydda de mest sårbara grupperna, är frågan om hur inverkan på låg- och medelinkomsttagare ska hanteras central för politiken.
EU:s klimatåtgärdskommissionär, Wopke Hoekstra, har föreslagit att lagstiftningen bör införas gradvis för att undvika att låginkomstfamiljer drabbas hårdare. Han nämnde också att medlemsländer kan få möjlighet att förutbetala delar av intäkterna från koldioxidprissättningen, i samarbete med Europeiska investeringsbanken, för att hjälpa hushåll med låg och medelhög inkomst att minska sina uppvärmnings- eller transportkostnader tidigt.
Dessutom framhöll han att intäkterna från koldioxidpriset, som kanaliseras via det sociala klimatfonden, kan bidra till att bekämpa energifattigdom och främja användning av ren teknologisk innovation. Hoekstra betonade behovet av en rättvis och balanserad omställning, där särskilt utsatta regioner, små företag och hushåll som är mest känsliga för förändringar ges stöd.
Implementering och framtidsutsikter för EU:s utsläppshandel
I dag omfattar EU:s ETS cirka 40 % av unionens totala utsläpp från energiproduktion och värmeproduktion, samt energikrävande industriella sektorer. År 2024 inkluderades även utsläpp från luftfart och maritim trafik. En ny version av marknaden, ETS2, skapades efter en revidering år 2023 för att öka intäkterna från utsläpp från byggnader och vägtransport.
När lagstiftningen fullt ut genomförs förväntas ETS2 täcka ca 75 % av EU:s totala utsläpp. Trots fördröjningen till 2028 påpekar kommissionen att detta inte kommer att påverka kraven på övervakning, rapportering och verifiering, vilka startade enligt plan 2025. Kritiker, som Sven Harmeling från den gröna NGO:n Climate Action Network Europe, menar dock att fördröjningen är en förlorad möjlighet att förbättra kollektivtrafik, renovera byggnader och satsa på förnybar energi för att sänka energipriserna.
Handel med utsläppsrätter och vilande möjligheter
EU-lagstiftare har samtidigt enats om att behålla andelen föroreningskrediter för industriella aktörer för att underlätta deras väg mot en minskning av växthusgasutsläpp med 90 % till 2040. Avtalet innebär att polluteringskrediter, även kallade internationella koldioxidkrediter, får utgöra högst 5 % av reduktionsmålet, en ökning från de 3 % som Europeiska kommissionen föreslagit. Det finns dock möjlighet till ytterligare 5 % om EU avviker från det totala reduktionsmålet, vilket kan bli aktuellt under en revision.
Pollueringskrediter är certifikat som kan köpas och säljas, och används av industrin för att kompensera för delar av sina utsläpp samt skapa ekonomiska incitament för att minska föroreningar. Flera medlemsländer, däribland Finland, Tyskland, Nederländerna, Portugal, Slovenien, Spanien och Sverige, var villiga att behålla en ambition på 3 % för krediter, medan Frankrike, Italien och Polen hade andra önskemål, på 5 respektive 10 %.
När det gäller användningen av krediter har EU-kommissionen föreslagit att den sjunde etappen ska börja 2036, men ett prövoperiod mellan 2031 och 2035 kan bli aktuellt. Enligt en EU-diplomat kan detta vara ett sätt att visa att flera parter stödjer användningen, men att det också kan medföra risk för misslyckande om det inte baseras på vetenskaplig grund.