EU:s försvarsklausul och dess jämförelse med NATO:s artikel 5
Europeiska unionen har sin egen samarbetsförsäkringsklausul för militärt försvar, men den uppfattas ofta som svagare än NATO:s artikel 5. Trots att den är en politisk instrument är den inte lika central för medlemsstaternas militära åtaganden. Denna försvarsklausul, formellt kallad Artikel 42.7 i Lissabonfördraget, trädde i kraft 2009 efter att ha godkänts 2007. Samtidigt utgör den en viktig, men ytterst symbolisk, del av unionens säkerhetsramverk.
Potentiella förändringar och särskilda mekanismer för EU:s försvar
Den EU-kommissionär för försvar, Andrius Kubilius, föreslog i början av veckan att medlemsländerna bör ha ”flera garantier” för sin säkerhet, utöver NATO:s existensberättigande. Han framhöll vikten av att utveckla ett ”klart mekanism” för hur EU:s egen försvarsklausul ska fungera i praktiken. Enligt honom skulle detta skapa en tillförlitlighet som kan stärka unionens sammanhållning i krissituationer.
Specifikt nämndes att utöver NATO:s artikel 5, skulle EU:s artikel 42.7 kunna kompletteras med garantier som tydligt förklarar hur de ska genomföras. Dessutom betonades att alla länder på den östra flygeln i EU bör vara förberedda att försvara varandra, på samma sätt som de förbereder sig för att skydda sig själva.
Historisk kontext och NATO:s roll
EU:s försvarsklausul har varit i verkan sedan 2009, men har länge ansetts vara en mindre bindande garantiform jämfört med NATO:s artikel 5. Anledningen är delvis att många EU-länder redan är medlemmar i NATO och regelbundet övar under dess direkta kommando. Därutöver kvarstår USA:s dominanta närvaro i NATO, inte minst för mindre europeiska länder som gränsar till Ryssland. Flera av dessa har amerikanska trupper stationerade på sin mark.
Den tidigare litauiske premiärministern öppnade sin presentation med att påminna om att flera europeiska underrättelseorgan varnat för att Ryssland kan vara berett att testa NATO:s artikel 5 innan årets slut. Detta har bidragit till en ökad brådska i de europeiska ländernas upprustning.
EU:s militära upprustning och strategiska initiativ
Medan unionen planerar att investera upp till 800 miljarder euro fram till 2030 i försvaret, är denna satsning beroende av NATO:s samordning. Strategin inkluderar nio prioriterade områden, inklusive ammunition och drönare, samt fyra så kallade flaggskeppsprojekt som kräver skyndsam finansiering. Bland dessa finns ett övervakningssystem för den östra flygeln, inklusive en drönarväg, vilket är av särskilt intresse eftersom länder på denna flank är sårbara för hybridhot från Ryssland.
Det är dock svårt för EU att agera obundet eftersom försvarsfrågor fortfarande är nationella kompetenser. NATO:s underliggande roll är avgörande för framgångarna i dessa initiativ.
Natur och framtidsutsikter för säkerhet
Den amerikanske presidenten Donald Trump, som i juli kommenterade USA:s fortsatta engagemang, betonade att Washington är fortsatt bundet till NATO, trots att han kritiserat medlemsländer som inte spenderar tillräckligt på försvaret. Nyligen meddelades att USA inte kommer ersätta en brigad i Rumänien som lämnat plats för andra enheter, vilket väckte oro men tonades ned av Washington och NATO:s generalsekreterare.
Andra ledande figurer, som den tidigare ordföranden för EU:s militära kommitté, Robert Brieger, har uttryckt att Artikel 42.7 är ”ej anpassad för framtiden”. Detta har lett till förslag om att tydligare operationalisera klausulen, trots att nationellt försvar fortfarande är en svårkontrollerad och självklar kompetens i medlemsstaterna.
Slutliga strategiska steg
På onsdag planerar Kubilius att lansera tre större initiativ: en för att främja ny teknologi, inklusive artificiell intelligens och kvantkomputering, samt en annan för att förbättra militär mobilitet och snabbhet i hela Europa. Som en del av detta betonas också behovet av att stationera trupper i andra länder, inklusive en förbättring av den ”stridtestade” ukrainska armén som ett tillägg till säkerhetsgarantierna.