Pågående diskussion om fördelning av asylsökande inom EU
En ministerkonferens äger rum på måndagen i Bryssel, där flera medlemsstater förväntas framhäva att den så kallade ”Solidaritetsfonden” är för tung att bära. Under mötet kommer de 27 medlemsländerna inom EU att diskutera omfattningen av denna mekanism, som ska bestämma antalet asylsökande som ska omplaceras under nästkommande år samt hur mycket varje land bör bidra med, antingen genom omplacering eller ekonomisk ersättning.
Förslag om omplacering av asylsökande och skepsis bland medlemsstater
EU-kommissionen har föreslagit att ett antal asylsökande ska omplaceras från fyra särskilt belastade länder: Spanien, Italien, Grekland och Cypern. Även om detaljerna förslaget är sekretessbelagt, rapporteras att den totala siffran för omplaceringar ska ligga på 30 000 personer. Många medlemsstater är dock tveksamma till att öka antalet, då de föredrar att begränsa antalet migranter eller minska de ekonomiska bidragen till andra stater.
En källa inom EU:s institutioner uppger att kommissionen valde den högsta möjliga minimisatsen för omplaceringar, vilket skulle innebära att 30 000 personer skulle omplaceras från de fyra sydeuropeiska medlemsstaterna till de övriga 23, baserat på medlemsstaternas befolkningsstorlek och BNP.
Fördelningsprinciper och fördelning mellan medlemsstater
Förslagets detaljer visar att omplaceringarna ska fördelas i procentandelar, inte i absoluta tal. Tyska medverkar till den största delen, där ungefär 42 procent av de föreslagna omplaceringarna planeras att användas för personer som räddats till sjöss och förts till någon av de fyra nationerna under press.
Flera medlemsstater vill dock minska detta totala antal, dels för att den första solidaritetskuren bör kortas, och dels för att de nya migrationsreglerna börjar gälla först i juni 2026. En diplomat uttrycker att ”länderna vill anpassa storleken på omplaceringarna” och att ”det kommer att bli mindre än vad kommissionen föreslagit”.
Flexibilitet och möjligheter till undantag
Trots att reglerna inte direkt tillåter minskningar av antalet, är EU-kommissionen öppen för att justera detta. En talesperson för kommissionen förklarade att förslagets period omfattar ett helt år, men att den kortare implementeringstiden kan vara ett förhandlingsämne inför beslutet. Det kan även förekomma undantag för vissa medlemsstater, där de kan ansöka om att slippa eller delvis undantas från kvoterna.
Bland de länder som kan begära undantag finns Bulgarien, Tjeckien, Estland, Kroatien, Österrike samt Polen. Flera av dessa har redan uttryckt önskemål om detta, och i Polens fall meddelade premiärminister Donald Tusk tidigt att landet inte tänker acceptera migranter enligt migrationspakten eller betala för det.
Eventuella undantag kräver att minst 65 procent av EU:s befolkning stöder detta i en kvalificerad majoritet, vilket innebär minst 15 medlemsstater. Dessa kvoter och bidrag för den undantagna staten förblir dessutom oförändrade och påverkar alltså den totala solidaritetsfördelningen.
Ekonomiska och politiska spänningar kring bidrag och omplaceringar
Flera medlemsstater i centrala och norra Europa föredrar att betala ett finansiellt bidrag på 20 000 euro per migrerad person i stället för att ta emot migranter direkt. Detta kan även innebära att de får dra nytta av den så kallade ”ansvarskompensationen”, ett mekaniskt verktyg som minskar de faktiska omplaceringarna.
Majoriteten av dessa länder har också tagit emot personer som borde ha ansökt om asyl i sina första ankomstländer, men som i stället irreguljärt har rört sig vidare inom EU, en trend ofta kallad ”sekundära rörelser”. Enligt offset-mechanismen skulle sådana personer kunna dras av från medlemsstatens solidaritetskvota, vilket hittills visat sig vara svårt att genomföra fullt ut.
En diplomat kommenterar att ”Italien och Grekland har inte accepterat några transferar under det tidigare systemet, och detta system kan bli en konkret möjlighet för att förändra detta”.