Den växande högerdominansen och den politiska omvälvningen
För första gången ser man ett tydligt skifte i den politiska balansen inom EU:s parlament, där en majoritet av högerinriktade partier nu börjar visa sitt inflytande. Den europeiska folkpartiet (EPP), en av de mest framträdande grupperna, har börjat samarbeta med grupper som tidigare skulle ha betraktats som alltför gifiga att samarbeta med. Detta har skapat nya dilemman för Ursula von der Leyen, Europeiska kommissionens ordförande, som traditionellt har arbetat i nära samarbete med den konservativa centristiska alliansen.
Detta skifte åtevar en utmaning för den så kallade centrumalliansen, som hitintills har dominerat europeisk politik. Den gångna veckans plenarsession tydliggjorde att den historiska alliansen, som sedan grundandet av unionen har hållit en dominerande position, inte längre är så självklar. Partierna står inför ett nytt läge där de måste välja mellan att fortsätta samarbeta med sina pro-europeiska, progressiva allierade eller att bilda allianser med den hårda högerrörelsen, något som för bara några år sedan hade verkat otänkbart.
Från samarbete till politiska allianser på högerkanten
Innanför EPP har det rådande politiska landskapet förändrats radikalt. Trots att konservativa traditionellt har stått i opposition till mer radikala högergrupper, är dagens situation en annan. Partiet är nu benäget att samarbeta med högerextrema grupper, inklusive Europeiska konservativa och reformistpartiet (ECR), patrioter för Europa (PfE) och Europa av suveräna nationer (ESN).
Detta skifte mot högerriktad politik motiveras av ett behov att minska byråkratin och förenkla regelverk. Enligt den svenska europaparlamentariken Jörgen Warborn, som är rapportör för vissa lagförslag, har EPP:s förslag fått stöd från de högerriktade partierna, trots att det mötte motstånd från progressiva och liberala grupper. Denna taktik bygger på en strategi att rösta tillsammans med högerpartierna för att nå resultat, även om partiledningen officiellt avfärdar en strukturerad samarbetsrelation med extremhögern.
Den variable majoritetens dynamik och dess konsekvenser
En av de mest anmärkningsvärda förändringarna är att EPP:s fredliga samarbete med de traditionella allierade nu kombineras med sporadiska samarbeten med mer radikala högergrupper. Det innebär att det finns en möjlighet till att bilda tillfälliga majoriteter på olika frågor, något som tydligt har märkts i flera omröstningar i parlamentet. Detta har lett till att beslut inom EU ibland fattas i breda koalitioner, där tolkningen av majoriteter kan variera och skifta beroende på frågans natur.
Exempelvis rör det sig om beslut som rör klimatpolitik och mänskliga rättigheter, där en minoritet av högerextrema partier ofta röstar med vissa grupper för att forma politikens riktning. Den så kallade ”Venezuela-majoriteten” är ett av dessa exempel, där partier har röstat gemensamt för att erkänna oppositionens ledare som Venzuelas president, trots att detta är en icke-bindande resolution.
Påverkan på policybeslut och framtida utmaningar
Denna förändrade politiska dynamik kan få betydande konsekvenser för EU:s politik. Till exempel kan styrningen av gröna omställningen och klimatlagstiftningen påverkas om allianser mellan högerpartier och konservativa blir vanligare. Det kan också leda till att vissa politikområden hamnar i skuggan, vilket skulle kunna sakta ner förnyelsen inom till exempel miljö- och energifrågorna.
Migrationspolitiken är ett annat område där fermtade högergrupper står i centrum. EU:s nya förslag, som är anpassade till den hårda högerlinjen, omfattar bland annat direktiv för att tvinga medlemsländer att upprätta deportationsläger utanför unionen samt att införa så kallade ”tredje säkra länder” som kan avvisa asylansökningar utan ordentlig prövning. Dessa frågor är starkt kontroversiella och riskerar att skapa djupa splittringar inom unionen.
Ursula von der Leyens position och utmaningar
För Ursula von der Leyen, som är EU-kommissionens president, innebär det den nya politiska situationen ett svårt läge. Sedan hon tillträdde 2019 har hon varit beroende av en mer centrerad, stabil allians för att driva igenom sin agenda. Under sin återvalskampanj förra året lovade hon att enbart samarbeta med partier som är pro-europeiska och för rättsstatsprincipen, vilket inkluderade stöd från de fyra centristiska partierna, inklusive, mycket till EPP:s förtret, Gröna partiet.
Trots hennes upprepade försäkringar om att distansera sig från extremhögern, har politiken i realiteten tydligt börjat skifta. Det har blivit allt tydligare att kommissionens agenda påverkas av den ökade högerdominansen i parlamentet, medan hon fortsatt försöker balansera mellan att behålla stöd från en bredare koalition och att upprätthålla sina löften om en pro-europeisk riktning.
Hennes relation med högerledare som den tyska koalitionskanslern Friedrich Merz, den italienska premiärministern Giorgia Meloni och den polske premiärministern Donald Tusk har fördjupats, och det påverkar hennes strategiska val. Ett exempel på detta är att Green Deal, som hon en gång hyllade som Europas ”måne-resa”, nu tonas ner till förmån för en mer realistisk, avkarboniserad industri.
Sammanfattningsvis står Ursula von der Leyen inför en era där balansgången mellan tillämpning av sina löften och de nya politiska realiteterna blir allt viktigare. Hennes förmåga att få igenom sina förslag kan komma att prövas av de förändrade maktförhållandena i EU:s parlament.