EU:s nyvaknade intresse för koldioxidkrediter och deras tillämpning
Med Europeiska unionens återintroduktion av koldioxidkrediter som ett verktyg för industrier och företag att kompensera sina koldioxidutsläpp, står bedömningsinstitut redo att utvärdera systemets verkliga effektivitet. När EU återigen använder koldioxidkrediter som ett sätt att hjälpa europeiska företag att minska sina utsläpp, har Euronews samtalat med Sebastien Cross. Han är medgrundare och chief innovation officer på det Londonbaserade kreditvärderingsföretaget BeZero Carbon, som specialiserar sig på att analysera dessa krediter.
Företaget grundades 2020 och huvudsakligen ägnar det sig åt att bedöma koldioxidkrediter samt analysera sannolikheten att en kredit motsvarar en faktisk utsläppt ton koldioxid. Denna metod liknar den som används av finansiella ratingbyråer för att bedöma risken för att obligationer eller andra finansiella instrument inte ska återbetalas.
Betydelsen av kreditvärdering för koldioxidmarknaden
Cross förklarar att deras roll är att bedöma krediter. ”Vi tillhandahåller inte metodologier eller certifieringar. Vårt arbete innebär att granska krediter och bedöma sannolikheten att varje kredit avspeglar en ton koldioxid, vilket de är märkta med.” Under åren har det skett förändringar i hur marknaden ser på risk, och kreditvärderingarna har blivit mer tillförlitliga.
EU:s kolmarknad, kallad Emissions Trading Scheme (ETS), gör det möjligt för företag att köpa och sälja utsläppsrätter. Fram till 2020 använde man krediter som då kallades Clean Development Mechanism (CDM), vilka tillät rikare nationer att tjäna krediter genom investeringar i hållbara projekt i utvecklingsländer. Men detta system övergavs efter kritik för greenwashing och överdrivna krediter, samt otillräckliga åtgärder för att minska utsläpp i medlemsländerna.
Med det nya klimatmålet för 2040, som syftar till att minska växthusgasutsläppen med 90 procent, överväger EU att återigen använda internationella koldioxidkrediter för att reducera fem procent av sina utsläpp.
Framsteg i utvecklingen av globala och europeiska koldioxidmarknader
Företrädare för BeZero betonar att länder som använder kreditratingar gör det för att bedöma trovärdigheten hos krediterna de köper, enligt artikel 6 i Parisavtalet. ”Flera regeringar visar intresse för att använda ratingar som ett verktyg för att utforma sina system för att följa klimatregler och krav”, säger Cross. Under de senaste fem åren har bilden förändrats, då marknaden fått en bättre förståelse för risker och krediternas faktiska prestanda.
Han lyfter fram att kreditbetyg ger köpare och investerare en mätning av risk, vilket saknades för några år sedan. ”Klimatmarknader blir mer sofistikerade, och detta är ett positivt steg,” tillägger han. EU, tillsammans med länder som Brasilien, Kina, Frankrike, Tyskland och Storbritannien, har nyligen undertecknat en gemensam överenskommelse om att utveckla mekanismer för koldioxidprissättning och en global marknad för koldioxidkrediter på sidlinjen av COP30-konferensen.
Två system för utsläppskrediter och deras utmaningar
Det finns två huvudsakliga system för att utfärda koldioxidkrediter: ett för efterlevnad, där företag är skyldiga att köpa tillstånd för att släppa ut en förutbestämd mängd CO2, och ett frivilligt system, där företag köper krediter för att kompensera sina utsläpp genom att investera i exempelvis skogsskydd eller ren energiproduktion. Men Cross påpekar att EU:s öppna inställning till att inkludera krediter som verktyg för avkolsning, samt införlivandet av artikel 6 i Parisavtalet i unionens mål, innebär att det till slut är EU och medlemsstaterna som sätter priset på krediter.
”För att bibehålla drivkraften att minska utsläppen behöver vi se högre pris på koldioxidkrediter,” säger Cross. ”Om krediter köps från utlandet kan detta pressa ner priset, vilket kan minska företagens motivation att investera i svenska och europeiska lösningar.”
Han uttrycker även oro för att inkluderingen av permanenta upptag av koldioxid i ETS kan leda till att kreditpriserna sjunker, eftersom billigare krediter riskerar att tränga ut de dyrare lösningarna.
Utmaningar med verifiering av krediter och deras faktiska inverkan
I ett kreditramverk behöver länder eller företag som släpper ut mer växthusgaser köpa fler tillstånd. Minimerar de sina utsläpp kan de sälja överskott. Cross förklarar att en koldioxidkredit baseras på att ett aktivitet eller en åtgärd minskar eller tar bort en viss mängd koldioxid och att krediten ger kompensation för detta. Exempel är naturbaserade åtgärder som skogsplantering eller bevarande av mangroveskogar, samt tekniska lösningar som koldioxidavskiljning och lagring.
”För icke-naturbaserade metoder finns en lång historia av krediter för förnybar energi,” tillägger Cross. ”Att krediterna reflekterar att den marginala energin produceras från förnybara källor leder till minskad koldioxidintensitet.”
Vid utfärdande av krediter krävs att företag offentliggör viss information. ”Vi börjar med den tillgängliga offentliga informationen och dialogar med projektägare för att klargöra oklara eller saknade data,” förklarar Cross. ”Vår roll är att samla in så mycket data som möjligt och granska dess riktighet för att ge ett tillförlitligt betyg.”
Det komplexa värderingsarbetet och osäkerheter
Cross konstaterar att det finns stora variationer i hur effektivt olika krediter fungerar, och ofta är en rättvis utvärdering av deras verkliga prestation svår att genomföra. ”Det är svårt att exakt observera vad krediten uppnår, eftersom faktorer som motfaktiska scenarier är svåra att mäta,” förklarar han. ”Det finns aldrig perfekta data för antalet utfärdade krediter.”
Han nämner exempelvis direkta luftavskiljningsteknologier för att fånga koldioxid, där mycket data är tillgänglig, men fortfarande krävs en baseline för att mäta effekten. ”Det är den mest kontroversiella aspekten av kreditprojekt – att avgöra vad som skulle ha hänt utan projektet – eftersom detta direkt påverkar kreditens värde,” säger Cross.
Denna utmaning bidrog till att EU hade svårt att integrera CDM-programmet, då många projekt fuskade med sina påståenden om utsläppsminskningar. Med nya verktyg, inklusive satellitbildsteknologi som ger mer noggranna data, kan man bättre förstå vilka faktiska resultat projekten frambringar.